Kan jag det? Eller måste jag ha "häcken full" för att må bra? Eller går det att må bra av lagom?

Jag har alltid varit en person som haft mycket att stå i, jämt! Alltid sett till att fylla ut mina dagar. Jag bokar gärna upp flera veckor framåt. Jag har alltid sett till att jobba MINST 100%, kan jag så jobbar jag eller pluggar jag utöver det. Från augusti 2011- mars 2012 jobbade jag 100% som mattant på Guteskolan, pluggade 25%, hade egen häst, spelade fotboll med Dalhem, gick på Form Fitness och startade eget företag januari 2012 + att jag la till 2 utbildningar till inom massagen och en HPB(hälsoprofilbedömning)kurs. Och då anmälde jag även mig till att gå en utbildning till hösten som skulle göra mig till Diplomerad Kostrådgivare med kognitiv inrikting. PHHHUUUU!!!! Hur orkar jag? Men den avbokade jag. Så nu har jag "enbart" mitt företag som jag tänkte jobba 50% med och min nya tjänst på Guteskolan, som fritidspedagog, 50%. Sen tänkte jag inte anmäla mig till några fler utbildningar i år. Jag skall enbart hålla mig till 100%jobb och sen lägga lite mera krut åt min egen träning och min familj å vänner  Inge plugg, inge häst, inge fotboll bara leva livet här och nu!!

#

Att få hålla en liten bebis, att ha den i sin famn, bara sitta och titta på den när den gör sina små miner, gäspningar eller försök till att öppna sina små ögon efter sovstunden och få lukta på dess underbara doft, känslan är obeskrivlig 

Jennie och Tommy var förbi med sin lilla krabat. Hur mysigt är inte det, att få hålla en 1veckas bebis. Jag smälter.........

*Snacka om att leva i nuet*

Igår var en gnäll och gråtdag... Ibland går det liksom inte att hejda sig. Gör om gör rätt.

Jag fick iaf en kväll för mig själv, det är jag otroligt tacksam för!

Dagarna börjar oftast bra, mest för att när vi vaknar ligger det en liten kisse och väntar på oss utanför dörren. Och oftast så vaknar Robert först och släpper in Gizmo till mig så sussar vi vidare nån timme till. Sååå mysigt med katt!!! Vi fick nog turen med oss med Gizmo, för hon är så otroligt lugn, snäll, enkel och mysig. Självklart är hon busig oxå men bara när Robert är hemma... Konstigt va?! :P Hon har än inte rivit ner några krukor eller pissat/bajsat någon annanstans än sin kattlåda, jo hon bajsade bredvid en gång. Men sooo det kunde varit värre!

Idag har vi varit på stan och handlat present till Roberts mormor och morfar, dom firar 60årig bröllopsdag imorn    Helt underbart att dom varit tillsammans och gifta så länge! Tror det blir middag i Träkumla. Det ser jag fram emot!!

En fråga jag ställt till mig själv det senaste halvåret, året..... Är jag för gammal för fyllefester på landet eller fyllefester i övrigt??

Sen jag kom hem från Australien har jag valt bort alkoholen rätt rejält pga att det höll på att skita sig mellan mig och Robert och mitt övriga liv pga den. Nu känner jag inte för att festa så mycket utan väljer hellre mina tillfällen. Och det stack i folks ögon i början men nu har det nog lugnat ner sig. Men som sagt jag blir sällan bjuden längre på fester. Vad beror det på? Är jag inte lika galen och rolig nykter? Blir jag inte den som dansar på bordet och håller låda på festerna, är jag inte välkommen då? Jag fick faktiskt det rakt upp i ansiktet en gång av en gammal vän. - Du är ju så rolig på fyllan. Och sen hörde jag inge mer om den kommande festen. Jag var inte bjuden för att jag valde bort alkoholen!

Jag känner heller inte för att gå på en fest där jag knappt känner folket, ibland kan det vara skönt att komma på en sådan fest men inte nu. Jag har fullt schå med att ha tid för mina närmsta vänner. 

Sen är jag tillsammans med en översocial kille som älskar sådana fester och tillställningar! Och hur kul är det för honom om jag skall gå nykter och hack i häl på honom under hela kvällen? Han får ut mer av kvällen och festen om jag stannar hemma.

Hmmm kanske blev lite mera gnäll, men känner att jag måste få skriva av mig om det här för det tynger mig.

Nu skall jag dricka mitt nybryggda, fruktiga, livliga Zoegakaffe och kolla sex and the city... IGEN!   

Är de det? Är det fel att inte gråta när folk tycker man borde gråta?

När det gäller att berätta om när mamma var sjuk och hur hon mådde under den tiden har jag inga problem med att prata om. Jag pratar mer än gärna om det, om och om igen. Men när det kommer till biten att prata om hur jag mår av att inte kunna ha min mamma närvarande är rent ut sagt skitjobbigt. Att berätta om att jag aldrig mer kommer kunna ringa henne och berätta saker som hänt eller att jag aldrig mer kommer kunna sitta och lyssna när hon berättar om sitt jobb. Hon kunde sitta i timmar och berätta om händelser på jobbet och hur människorna var som hon jobbade med eller kunder som varit knasiga. Eller när jag berättar att jag saknar henne någe otroligt! Då blir jag jätte ledsen.

Igår stod jag och pratade med en nära vän och vi började prata om mamma. Då blev jag ledsen, och det är okej för mig. Jag tycker att det är skönt att gråta även om det kanske är jobbigt just exakt då, men efteråt känns det så mycket bättre. Jag vill berätta hur jag tänker och vad jag tänker.

 Jag tänker ofta på att jag inte riktigt hann säga vissa saker innan hon dog. 

Robert påminde mig varje dag att - gå aldrig ifrån din mamma utan att pussa och krama henne och säga att du älskar henne. Jag försökte göra det nästan jämt, men ibland gjorde jag det inte för någonstans kände jag att -nej vadå jag kommer ju tillbaka imorn och då finns ju ännu mamma kvar, hon kommer ju inte gå någonstans. Men så en dag försvann hon ju bara, och där satt jag med känslan och vetskapen av att - FAAAAN, jag sa aldrig att jag älskade henne igår. Jävla skit!

Det har hänt tre gånger att jag drömt om mamma och vi har suttit och pratat massor om livet och i den drömmen sa jag att jag älskade henne och hon sa det tillbaka. En otroligt skön känsla, för den var så äkta och på riktigt.

Nu är det några dagar sen jag drömde om henne. Jag längtar till nästa gång, undra vad vi kommer hitta på då, undra vad vi kommer prata om då? Sist satt vi bara i sjukhussängen, men jag hoppas vi kan ta oss ut någonstans, kanske till hennes fina trädgård. Vad tror ni, tror ni det går att påverka drömmar på något sätt? Ibland försöker jag tänka vissa saker så jag förhoppningsvis kanske drömmer om dom sen.

Drömmar är bra Dem tar en till ställen man aldrig trodde fanns. Dem tar en till människor man aldrig trodde man skulle få träffa. Nu älskar jag att drömma, förut var jag rädd...

Igår hämtade vi vår lilla kisse. Hon är uppvuxen i Roma med sin mamma och syster. Hon är en supermysig, lugn, trefärgad liten kisse på 13veckor. Blandning mellan bondkatt och nån till, dom visste inte riktigt vad hanen var för ras. Hon har ett plattare ansikte än en vanlig bondkatt. Hon är söt som socker. Hon fick äran att sussa mellan mig och Robert inatt, och det skötte hon galant :)

Sååå himla mysigt med en liten kisse i huset. Hon kommer även få en kompis v.33 Katthemmet vill att man helst tar två katter eftersom dom är så små. Så det blir en till liten krabat. En långhårig, svart hona. Lääängtar! :) Hon är lite mer busig än denna vi har nu. Och det går ju hem hos karln i huset ;)

Idag orkar jag inte mer än att ligga i soffan och kolla OS i fälttävlan. Vi hade en supermysig kväll igår med massa folk och grillning. Det var riktigt kul att få sitta och skratta en stund.

Ikväll skall vi nog åka och kolla Så mycket Burgsvik med några andra. Just nu vill jag bara ligga kvar hemma och inte göra någonting, men det hinner ännu ändra på sig. Reload!!!

Jag sitter även och funderar på mitt företag väldigt mycket. Hur jag skall kunna gå vidare och utveckla mig mer utan att det behöver kosta pengar. Eller jag vet vad jag vill men orken att ta tag i det finns inte riktigt. Jag vill men inte hjärnan.

Någon som har några bra tips på hur jag skall gå tillväga??!!   

Det har varit en tung helg... Jag vill så gärna vara ute i Fårösund och umgås med pappa och göra vanliga saker där ute, men oj så jobbigt det är att gå runt i mammas saker. Alla planer hon hade med huset. Hon ville göra en walk in closet till alla hennes kläder. Eftersom hon och pappa bodde på två stället ett längre tag så blev det att dom hade två garderober oxå. Vilket ledde till kaos av massa kläder när dom flyttade hem. Hon ville även göra en bastu, eller göra iordning lilla toan. Hon ville göra iordning smårummen så vi alla kunde komma ut och bo när vi ville. Och allra helst hennes trädgård. Vad hon älskade den! Hennes fristad.

Medans jag gick runt i hennes trädgård bland hennes blommor och växter, igår, kunde jag inte hålla mig, tårarna bara rann och rann. ÅÅÅÅÅååååhhh jag blir så arg. Varför VARFÖR??? Varför vår fina mamma!!

Hon som aldrig gjort någon/något ont!

Hon var så full av liv och glädje  

Rättvisan har iaf visat sig för sista gången! Jag undrar vart fan den tog vägen?! Eller vad den där jävla Gud tog vägen. Vad fan är man med i den där jävla kyrkan för! Och varför skall man tro på något som sviker en?!

Varför valde livet just mamma?? Var det för dåligt för henne att de var tvungen att ge henne en bättre plats?? eller vad??!! Eller är detta ett straff till oss??

Jag kan ju säga att jag har tappat lite medkänsla och tar ingenting för givet längre. Jag kommer inte att hålla inne på saker jag känner att jag måste få ur mig. Om det är rätt eller fel, ja ärligt så just nu skiter jag i det! Jag kommer inte ringa eller höra av mig till folk bara för att livet/världen tycker att jag skall göra det. Jag kommer inte vara den som alla andra vill att jag skall vara. Jag vill vara den jag vill vara! Jag vill ge en bit av mig själv till människor jag vill ha i min närhet.

Hårda bud men den dagen livet visar mig rättvisa och medkänsla DÅ kanske jag kommer tänka om! Jag kommer att ta för mig saker utan medkänsla, jag kommer ta beslut som vissa kanske inte gillar, jag kommer se demonerna i ögonen och säga buu!

Nu skall vi till katthemmet och kolla ut en eller två fina små kattungar som skall flytta in i fågelsången:)

Tack å hej!

Jag saknar dig mamma! Varför kan du inte bara vara här nu? Har varit på Fårösunds marknad idag och åkt vattenskidor med Elin&Emil, Robert och pappa.Men ingen mamma:( Du är så otroligt saknad!! Tårarna bara rinner ner från min kind när jag ligger i rummet bredvid ditt och pappas. Allt påminner om dig. Allt!! Alla dina planer du hademed huset. Fan mamma, vad jag saknar dig!!! <3

Vaknade av ett sms imorse att DET FÖDDES EN LITEN KILLE imorse!!!   Tjohoo!

Hoppas allt gick bra  

Gick upp och tog en prommis på ca.50min Skönt! Jag har alltid gillat morgonpromenader. Fattar inte varför jag gör det oftare. På min promenad hann jag tänka en del och började se min vår från ett annat perspektiv. Jag började fråga mig själv. Varför jag egentligen var sjukskriven? Vad var egentligen orsaken? Var jag utbränd eller var jag bara otroligt vilsen? Funderar ännu lite på det och ja... Jag var nog otroligt vilsen. Jag hade nog tappat kontrollen över mitt liv. Vad JAG ville. Vilka vägar JAG ville gå. Jag har levt alldeles för länge med att leva upp till alla andras förhoppningar och jag har alltid varit alla andra tillags. Har aldrig riktigt kunnat säga nej. Utan glidit med och glömt bort vad jag själv ville göra.

Jag ville så mycket med allt och det blev fan bara pannkaka av det. För jag lyssnade aldrig på min egen magkänsla. Jag gjorde det jag trodde alla andra ville att jag skulle göra och lyssnade inte på mig själv.

Iof var jag rätt trött hela tiden och det surrade i armarna på nätterna och jag glömde saker hela tiden. Glömde bort när jag skulle träffa vänner, glömde bort att beställa hem rätt varor på jobbet, glömde bort vad och vilka jag egentligen rådde om. Jag tappade värdet av livet.

Jag fick gå till en KBT terapeut. Vilket har hjälpt mig en bit på vägen. Att kunna prata med någon som inte dömde mig, att kunna öppna upp sig för någon helt främmande och faktiskt prata om livet utan att hon skulle dömma mig och säga till vad som är rätt och fel. För vad jag inser är att det finns inget rätt och fel bara en sjukhelsikes massa olika vägar att gå, och att den ena vägen kan vara mörk,lång, kurvig och svår att ta sig igenom men det går, kanske tar lite längre tid bara eller en annan väg som är ljus och hur enkel som helst att ta sig igenom. Men är det den rätta?? Ja du det vet man aldrig förän man prövat. Den må vara enkel men är det de du vill? Enkel, oproblematisk och väldigt ensidig. Eller är du en person som vill ha lite utmaning i livet? En person som vill ha lite problem att lösa och gillar när det är lite kurvigt. För jag tror att går man en kurvig väg lär man sig uppskatta bra dagar när man har dåliga dagar.

Så summa av kardemumma så tror jag inte jag var utbränd utan jäkligt vilsen. Och det gjorde ju inte saken lättare när det hände massa jobba saker på vägen. Företaget gick inte som jag hade hoppats på, hästbekymmer, dumheter av mig och att mamma blev sjuk. Trodde jag nådde botten när jag insåg att jag behövde sjukskriva mig för utmattnings depression. Nej det skulle hända fler saker. Så nu idag kan jag säga att jag nådde botten den 10juli, när mamma somnade in. Där insåg jag hur jag skulle fortsätta att leva mitt liv. När man får leva så nära döden så hinner man fundera och tänka en hel del på sitt eget liv och vad/vem som är värt något.

En förändring sker inte på några månader utan det kan ta upp till 7 år(har jag läst mig till).

Och jag är påväg att göra min livstilsförändring och inser att jag måste ha tålamod. Och det tänker jag ha för det liv jag haft dom senste 3-4 åren, så vill jag verkligen inte leva.

Några mål jag har detta år:

1. Utveckla mitt företag

- Vill jobba 25% med massage och 25% med något mer, te.x Hälsoprofilbedömningar.

- Hitta en bra och billig lokal, med en area på 1mil runt Visby, helst Stenkumla.

2. Träna 3-4 ggr i veckan

3. Gå ner 6-8kg

4. Ta dykarcert. i Mexico (6dec-21dec)

5. Fler parmiddagar :)

Låter rätt rimligt va? :) Jag är nöjd!