Hediye Aslan

29 juli 2012 20:16

Vår kära Maud med sådan kraft och livsglädje som ingen kan tävla mot.
Jag kan fortfarande inte förstå att du inte finns bland oss längre. Att det kan gå så fort. Livet är så orättvist. Men jag är helt övertygad om att du har fått en fin plats i himlen, paradiset och vakar över dina tre änglar – Veronica, Elin och Dennis. Dina tre barn som var din glädje, lycka och energi här i livet. Jag vet hur oändligt stolt du var. Jag kommer ihåg när vi tillsammans åkte till Västerås för att jobba. Det som gjorde din dag där var när du träffade din son. Du kom tillbaka till jobbet med stort leende på läpparna och stolthet på brösten och sade – jag var och träffa min Dennis. Nu kan jag fortsätta jobba. Du hade en sådan energi och vilja när du jobbade att du utstrålade trivsel och kunskap. Vi får inte glömma att du var en riktigt stark envis brud som alltid fick sin vilja igenom: alltid förnuftig, alltid duktig, en som aldrig gav upp. Tänkte alltid positivt.
Jag kommer ihåg när vi pratade om framtiden. Du berättade om att du skulle bli lyx hemmafru och ta hand om din vackra trädgård som var din oas, där du trivdes som bäst. Din längtan att bli mormor och ta hand om ditt barnbarn. Jag kommer ihåg när vi satt och fikade, då du berättade om dina tre ögonstenar, då glänste dina ögon. Dina duktiga vackra barn som du älskade villkorslöst. Vi får inte glömma din omtänksamma make – din Tomas. Jag kommer ihåg när du och jag började resa ihop. Jag sade: - Maud nu får vi hitta Mr 2 för dig som du kan ta med när vi reser. Då skrattade du högt och sade – jag har min älskade Tomas hemma och han räcker för mig. Från och med den dagen kallade vi honom för Min Tomas. Du älskade att skratta och skämta. Eftersom du var så omtänksam och tänkte på alla så ville du att alla skulle må bra och ha kul på jobbet – skratta tillsammans.
När jag fick höra om din bortgång blev jag så chockad att jag bara satt stilla och började gråta (var på ett café i Istanbul). Jag blev så arg och besviken, arg på mig själv: varför jag inte kramade dig lite längre sist vi sågs. Vi kunde prata i flera timmar och spy galla på allt. Jag kunde sms:a: -lägg på luren jag vill prata. Svaret kom efter 30 minuter: - Sorry, jag pratade med min duktiga Veronica. Du var en kärleksfull och närvarande mamma som kunde jobba nästan dygnet runt men ändå ha tid för dina barn. Deras lycka och framgång var din lycka och framgång.
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan. Jag önskar att jag kunde närvara på din begravning.
Du ska veta att du var en omtyckt, älskad kollega. Jag kommer att sakna dig enormt.
Vila i frid!
Skickar massor av kramar min vän
/Hediye 

Veronica Nyström

30 juli 2012 10:25

Hej Hediye!
Vilka fina ord du skriver. Du beskriver verkligen hur mamma var. Vad härligt att få höra hur hon var på jobbet och som vän. Mamma var verkligen en glädjespridare och hon har lämnat ett så otroligt stor hålrum efter sig! Allt gick så fort, vi hann inte med någonting. Vi hann inte prata om att hon var så sjuk som hon var, vi hann aldrig riktigt det där sista för det gick alldeles för fort. Jag är hemskt ledsen att du inte fick veta detta innan, men vi i familjen hade inte riktigt koll på alla mamma jobbade med. Hon var ju överallt:) Antar att du läste hela min blogg. För här har jag skrivit om hur vi hade det sista tiden med mamma och hur allt gick till. Dom som har läst bloggen har känt en viss närvaro pga att jag skrivit nästan varje dag om hur mamma mådde. Hoppas du oxå kan känna en viss närvaro med mamma och förstå hur hon hade det sista tiden. Det är lika ofattbart för oss som var med kan jag säga. Vet inte om vi förstått det ännu:(
Tack för att du hörde av dig!! Det värmer att få höra hur mamma hade det när hon inte var hemma:)
Stor kram till dig!

Hediye Aslan

31 juli 2012 13:22

Hej, Veronica!
Tack det samma för ditt svar!
Du har helt rätt, allt känns så overkligt. Eftersom jag fortfarande inte förstår, kan jag inte föreställa mig hur ni har det. Men du ska veta att jag känner med er, saknaden. Vi pratade mycket om dig och jag vet hur stark du är som person. Därför är jag så glad att Elin har dig som stora syster. När jag fick veta om din blogg började jag läsa genast. Jag visste ingenting om Mauds sjukdom. Jag trodde att sjukskrivningen handlade om utbrändhet. Hela natten lång läste jag din blogg och grät för att få ut min aggression över orättvisan.
Jag har lagt dig på mina favoriter och kommer självklart följa din blogg :-)
Kramiz tillbax!