I am lost in my own life....

Detta är verkligen ingen lek... Att ens liv skulle bli en bergochdalbana det har jag fått svart på vitt nu kan man säga. Och det här kan jag inte, iaf inte nu, vända till något positivt.

Panik,vilsen, otroligt ledsen och en smärta som är vidrig!

Hon var ju den personen som höll en samman. Hon var vår trygga famn. Hon var ju den som alltid fanns där för oss. Hon var ju den som alltid hade den oändliga kärleken till oss trots att vi varit olydiga. Hon var ju alltid den man ringde när man var ledsen. Hon lyfte alltid upp en när man låg på marken. Men nu då??

Jag orkar inte ens prata om henne. Jag saknar henne så förjävligt. FÖRJÄVLIGT!!!

Dom som flyr i dessa lägen.... Jag förstår!!! Jag klandrar er inte.

Jag är ledsen att jag inte orkar, jag är ledsen att jag inte vill, jag är ledsen att jag vill fly, jag är ledsen att jag inte kan få krama min mamma igen.

Jag har en känsla till min syster som om vi vore tvillingar. Jag känner när hon är ledsen, jag känner när hon vill samma sak som jag. Igår när jag lämnade huset för en promenad i skogen så hann jag inte mer än komma upp till stora vägen så bröt jag ihop totalt, tårarna forsade som aldrig förr och två sekunder senare får jag ett sms av min syster - Kan inte du, jag, pappa och Dennis bara dra till något varmt ställe långt bort en längre tid??!! Precis min känsla...

Kan vi inte bara åka bort för ett tag? Åka någonstans där bara vi kan få vara tillsammans och bara få vara. Bort från den tunga vardagen, bara ett tag... Kan vi inte bara få fly lite grann??

Jag har äntligen drömt om mamma igen!! Jag drömde att vi satt på en restaurang hon, jag och pappa. Jag lade mig på bordet och tittade in i hennes ögon och frågade henne om hon var rädd. Om hon var rädd för döden. För jag har undrat om hon hann prata med någon om det. Hur rädd var hon egentligen? Asså hon måste varit helt sjukt rädd.. :( 

Men då i drömmen pratade vi om det och hon sa att hon var lite rädd men jag skulle inte oroa mig. Hon var sjuk i drömmen, sådär insjunken i ansiktet. MEN så skönt det var att få prata med henne om det. Kommer tyvärr inte ihåg så mycket mer än att hon sa att det var okej, hon var rädd men det var okej.

Tror ni på andar och drömmar eller andra övernaturliga saker? Det gör jag!

Innan denna dröm har jag inte känt hennes närvaro. Men jag tror jag vet varför. Jag tror hon har vakat över pappa. Jag tror att pappa har behövt mammas närvaro mer än mig de senaste veckorna.

Efter pappa ringde och berättade att han tagit hjälp så kändes det som mamma oxå blev lugn och då kom hon till mig för en stund, genom drömmen. Konstig va, men jag tror det!

Ann om du läser detta, kan du se mamma?? Har hon det bra?? Jag vill veta...

Hon bakar och fixar säkert :)