Att gå och lägga sig är jobbigt. Ända fram tills jag skall lägga mig i min säng funkar, det känns okej. Men att krypa ner i sängen när jag vet att när lyset släcks och R somnat kommer det bli mörkt och tyst och det är då tankarna börjar snurra:(

Dumma,svarta tankar... Orkar inte skriva om dom nu. Ibland får jag ta till lite hjälp för att kunna somna. Det är skönt. Tack J. Vet att det inte är bra, men jag orkar inte ta tag i vissa saker just nu.

Väl jag somnat är det lugnt. MEN så kommer morgonen. Jag vaknar i tron om att tjohoo en ny dag nya möjligheter....men så springer verkligheten ifatt en och så kommer man på att just det...mamma... Phuu tårarna rinner och fan så jobbigt det känns att gå upp. Eller så försöker jag gå upp fort som faaan för att inte hinna börja tänka alla jobbiga tankar.

Jag går hos en KBT terapeut pga min sjukskrivning av utmattnings depressionen. Och där har jag lärt mig massor om hur jag skall hantera mina känslor och tankar. Att jag skall placera tankarna i olika fack för att te.x kunna sova eller gå vidare etc. Men vilket fack skall jag placera mammas alla tankar i. Vill inte placera dom någonstans, vill ju tänka på mamma vill ju inte "placera henne i nått jävla fack".

E messade nyss och skrev att mamma kommit upp på rummet lite flummig och med lite lugnande i kroppen och att det gått bra. Nu satt hon och åt vindruvor och kollade på Morden in midsummer. Tycker om sådana lugnande besked. Hoppas nu att lungorna inte kommer fyllas nå mer så hon kan andas klokt och bli piggare!! Syret gör ju rätt mycket. Hjälp mig hålla tummarna:)

Kanske det går lättare att somna ikväll efter det beskedet!

Sov gott   

Vill få ur mig så mycket.... Efter att ha skrivit dessa inlägg känner jag mig rätt nöjd och lite lättad i bröstet. Tårarna rann en stund när jag la upp en bild på mamma i det första inlägget. Jag frågar mig själv hela tiden, kommer vi kunna få se henne så glad och pigg igen??

Stenen eller geggan som jag kallar det har inte riktigt släppt ännu men det beror nog mest på att jag inväntar ett besked ifrån lassis hur det har gått med mammas röntgen på lungorna och den ev. operation hon skulle göra för att klistra ihop facken i lungorna så dom inte skall fortsättas att fyllas med vätska. E är hos mamma nu. Pappa va där i nättras då mamma hade en jätte tuff natt. Så vi skickade hem pappa så han får vila upp sig och samla ny energi. För det är vad vi behöver göra nu. Samla massa positiv energi som vi kan överföra till mamma. Vi måste hjälpas åt. Jag är oerhört glad att jag har möjligheten att få vara tillgänglig för mamma hela tiden. eftersom hon stängde oss ute vid hennes tidigare sjukdom så känns det sååå skönt att få vara med henne nu. Vi vill ju bara hjälpa henne. 

E´s roll har blivit kosten, hon har läst massor om kost för människor som drabbats av cancer. Jag, jag kör min massage(mitt yrke), försöker få in lite andning med hjälpa av yogan och även pusha henne till att komma igång med träningen. D´s roll är hans lugn och klokhet. Vår allas trygga famn. Pappa är ju mammas man och älskare. Han pussar och kramar och gör allt för henne. Fixar och donar med hemmet och ser till att om hon nu får komma hem att det finns rätt säng och rätt förutsättningar för henne att kunna ha ett någolunda normalt liv i hemmet. 

Vi alla gör vårt yttersta för att vi skall lyckas ta oss igenom denna sjukdom också!!

Vi kommer aldrig att ge upp. ALDRIG!!

Min midsommar var helt okej!

Hela familjen var samlad hos oss i Stenkumla. D och E med respektive, pappa och självklart mitt <3.

Vi åt sill, ägg och pära till lunch. Mamma fick permission oxå, vilket var ett stort plus! Hon orkade med 3h:) Medans vi, ungdomar och pappa, kastade fresbee låg mamma i soffan och halvsov och lyssnade på oss medans vi skrattade och hade en härlig lekstund tillsammans. Hon trivdes! Men efter 3h blev hon väldigt trött och ville tillbaka till lassis. Pappa åkte med och vi barn fortsatte midsommarfirandet med grillning och vinmys på kvällen. D och hans tjej sov kvar hos oss. Mycket trevligt:)

På midsommardagen åkte jag och R till Fårö för att hälsa på hans föräldrar. Vi käkade en smarrig brunch på Vinor Krog och promenerade en sväng på campingområdet. Skönt och avslappnande. Kvällen tillbringade vi med att ta ner ett stort tält vi hyrt ut och senare en film. En lugn och fridfull midsommar måste jag säga.

Vi gick upp i skaplig tid på söndagen för lite trädgårdsarbete och en förmiddagsfika med herrskap nr2 ifrån Bro. Planerade även vår Göteborgsvistelse också. Det ser vi fram emot!! Huvudmålet är att se Bruce Springsteen och leka loss på Skara Sommarland och Liseberg:) Tjohooo!!

   Efter allt som hänt den senaste tiden känner jag att jag behöver få ur mig vissa saker. Jag gillar att prata men just nu orkar jag inte prata med munnen utan pratar gärna med skrift och via en blogg. 

Jag är en tjej på 29år. Har två super härliga småsyskon, D 27år och E 23år. En underbar pappa och en fantastisk mamma.

I våras, närmare bestämt i mars, gick jag in i den såkallade väggen. Eller va iaf väldigt nära.

Har under ett antal år jobbat mycket och hårt i bl.a restaurangbranchen, bytt jobb några gånger, pluggat, haft häst, spelat fotboll på elitnivå, slitit av korsbandet, genomgått operationer och långa sjukskrivningar, varit ute och rest jorden runt och jobbat med hästar i Australien, träffat min livspartner, byggt en underbart hus med han, haft en barndom med en väldigt sjuk mamma och Där kommer anledningen till varför jag känner för att börja blogga.

Mellan åren 1990-2002 va min mamma väldigt sjuk. Hon drabbades av Nevro Sarkoidose. Det är en sjukdom som orsakar kroniska inflammationer. Och mammas sarkoidose satte sig på hjärnan, vilket slog ut bl.a hennes luktsystem helt, ibland synbortfall och sömnsvårigheter. Idag har hon "bara svåra migrän anfall och inget luktsinne" annars är hon frisk från den sjukdomen. Det var en obotlig sjukdom MEN min mamma klarade sig! Hon blev friskförklarade 2002. Jag har fått veta för någon vecka sen vad sjukdomen hette och hur hon hade det och hur vi hade det... Ja nästan det mesta fick jag veta då, 10år efter hon blivit frisk... Inget illa mot henne, hon ville ju bara skydda oss. Och hon/vi fixade ju de!!

Och nu kommer det... För ca. 2månader fick mamma veta att hon hade en systa på livmodern. Och gjorde några tester och fick röntga sig. På röntgen visade det sig att hon hade fler "prickar" i magen som dem trodde var något mer. Hon blev skickad på fler koller och de visade det sig vara en tumör på äggstocken och att den skjutit iväg några metastaser, bl.a på levern. Hennes buk började fyllas på vätska, för har man en tumör i magen så bildas det vätska runt den, hon börjar känna sig mer orörlig och började må dåligt. I väntan på alla svar fick hon massa morfin för smärtan och då kom även illamåendet och hon slutade nästan äta. Efter några lååånga dagars väntan ringde dem från Karolinska och ville att mamma skulle komma upp på en titthålsoperaton, för dem kunde inte få fram på provsvaren vad det var för typ av cancer.

Jag och pappa följde med mamma upp på torsdagen för mötet med narkosläkaren och läkarna inför operationen.

Det gick bra. Pappa åkte hem på kvällen och jag blev kvar vid mamma. För det skulle ju bara vara en vanlig titthålsoperation och hon skulle bli tömd på lite vätska. Mer än så skulle det inte va. Hon hade tidigare blivit tömd på 2,5dl vätska. Det sista hon sa innan jag lämnade henne på sjukhuset var att hon längtade till morgondagen så hon kunde få bli tömd på vätska så hon skulle orka böja sig ner och orka fixa i sin trädgård inför sommarn.

  Fredagen kom och jag hade sovit hos vår morfar, som bor i Sollentuna, för jag fick inte sova på sjukhuset. Mamma skickade ett sms att hon va påväg ner till operation, klockan va runt 9 på fredagsmorgonen, så jag åt upp min frukost i lugn och ro och tog bussen till Karolinska.

Väl där fick jag sitta och vänta länge, dem sa att det skulle ta tid innan hon kom upp, runt 7,8 på kvällen. Ja men det gjorde ju inte mig något för jag hade ju datan med mig med filmer och så...

Vid 14.15 kom mammas läkare in och berättade att det hade blivit en större operation, dem hade fått öppna upp henne mer för att kunna ta bort blindtarmen. Det visade sig att hon fått en tumör på blindtarmen. Dem tyckte det va lika bra att ta den på en gång. Det var ju skönt tänkte jag. Men läkaren fortsatte att prata och sänkte tonen, sådär som man inte vill att dem skall göra, för då är det något jobbigt dem måste berätta. Vet inte varför jag kände så.. Varit med om det förr kanske?? Ja vet inte... Då kom det.

- Din mamma har en spridcancer i bukfettet, bukhinnan. Hon har hela magen full med cancer.

Och dem kunde såklart inte säga mer för vi var tvungna att vänta på alla provsvaren IGEN! Där satt jag....själv... ledsen, panikslagen.... Vad gör man? Vem ringer man? Hur berättar man det för pappa? Hur berättar man det för E och D att deras mamma fått elakartad cancer??? För morfar, mormor, hennes syster... ja hela släkten??? HUR???

Värsta dagen i mitt liv!

Efter att ha samlat lite krafter ringde jag runt till familjen och berättade. Morfar och hans fru kom till mig på sjukhuset, jätte skönt! Vi satt och pratade en stund sen åkte dem. Mamma ringde nerifrån uppvaket och berättade att de tömt henne på 3liter vätska, 3 LITER!! och hon lät rätt skämtsam, hon visste ju inget. Jag var samlad och lugn när jag pratade med henne. Konstig känsla. Jag gick ut och gick en sväng, pratade med familjen i mobilen nästan hela tiden. Kom tillbaka till sjukhuset då ringde mamma igen. Hon ville träffa mig och få sitt lypsyl:) Jag gick ner med skakiga ben. Pussade henne i pannan och vi pratade helt vanligt. Ja hon va ju lite hög och så.. :) Läkaren som operarade henne skulle komma och prata med mamma. Jag visste ju redan men jag ville att läkaren skulle berätta. När läkaren berättade allt blev mamma såklart jätte ledsen och vi grät i floder, och mamma undrade Hur fan jag kunde hålla mig...?? Jadu jag har ingen aning sa ja... Konstig känsla igen?! Efter en stund när vi fått gråta ut sa mamma:

- Ja jag skall iallafall börja springa så fort jag kan och Du du skall göra ett träningsschema till mig!!

Hon är en riktigt fajter mamma.:) 

Dagarna gick och vi flög hem till Visby lasarett på söndagen. Och äntligen fick hon flyga helikopter:) som hon tjatat!

Men hon fick ingen bra start på Gotlands vistelsen. Första natten på Visby lasarett va riktigt tuff för henne. Smärta, oro och ensamhet. Hon var jätte ledsen, så vi beslöt att inte låta henne sova en endaste natt ensam.

Idag är det tisdag den 26juni, hon kom till visby lasarett söndag den 17juni.
Hennes status idag är väl inge vidare. Hennes buk är fylld med vätska, hennes lungor fylls med vätska hela tiden vilket gör att hennes andning inte fungerar klokt. I eftermiddags tömde dem hennes lungor igen för tredje gången. Denna gång skulle dem till och med operera lungorna så det inte skall komma in mer vätska. Hon äter väldigt mycket morfin för smärtan. Hon får knappt i sig någe mat. Idag är en dålig dag. Igår va en bra dag då hon satt upp mycket och tog en promenad i korridoren.

Lite snurrigt kanske men det är för det har gått så fort!! Läskigt fort..

Hur tar man sig igenom en sådan här grej?? Hur gör man?? Vad gör man??

Kommer hon fixa en jobbig sjukdom till?? Hur länge orkar hon?? Varför kan

hon inte bara må bra?? Varför varför varför???