Efter allt som hänt den senaste tiden känner jag att jag behöver få ur mig vissa saker. Jag gillar att prata men just nu orkar jag inte prata med munnen utan pratar gärna med skrift och via en blogg. 

Jag är en tjej på 29år. Har två super härliga småsyskon, D 27år och E 23år. En underbar pappa och en fantastisk mamma.

I våras, närmare bestämt i mars, gick jag in i den såkallade väggen. Eller va iaf väldigt nära.

Har under ett antal år jobbat mycket och hårt i bl.a restaurangbranchen, bytt jobb några gånger, pluggat, haft häst, spelat fotboll på elitnivå, slitit av korsbandet, genomgått operationer och långa sjukskrivningar, varit ute och rest jorden runt och jobbat med hästar i Australien, träffat min livspartner, byggt en underbart hus med han, haft en barndom med en väldigt sjuk mamma och Där kommer anledningen till varför jag känner för att börja blogga.

Mellan åren 1990-2002 va min mamma väldigt sjuk. Hon drabbades av Nevro Sarkoidose. Det är en sjukdom som orsakar kroniska inflammationer. Och mammas sarkoidose satte sig på hjärnan, vilket slog ut bl.a hennes luktsystem helt, ibland synbortfall och sömnsvårigheter. Idag har hon "bara svåra migrän anfall och inget luktsinne" annars är hon frisk från den sjukdomen. Det var en obotlig sjukdom MEN min mamma klarade sig! Hon blev friskförklarade 2002. Jag har fått veta för någon vecka sen vad sjukdomen hette och hur hon hade det och hur vi hade det... Ja nästan det mesta fick jag veta då, 10år efter hon blivit frisk... Inget illa mot henne, hon ville ju bara skydda oss. Och hon/vi fixade ju de!!

Och nu kommer det... För ca. 2månader fick mamma veta att hon hade en systa på livmodern. Och gjorde några tester och fick röntga sig. På röntgen visade det sig att hon hade fler "prickar" i magen som dem trodde var något mer. Hon blev skickad på fler koller och de visade det sig vara en tumör på äggstocken och att den skjutit iväg några metastaser, bl.a på levern. Hennes buk började fyllas på vätska, för har man en tumör i magen så bildas det vätska runt den, hon börjar känna sig mer orörlig och började må dåligt. I väntan på alla svar fick hon massa morfin för smärtan och då kom även illamåendet och hon slutade nästan äta. Efter några lååånga dagars väntan ringde dem från Karolinska och ville att mamma skulle komma upp på en titthålsoperaton, för dem kunde inte få fram på provsvaren vad det var för typ av cancer.

Jag och pappa följde med mamma upp på torsdagen för mötet med narkosläkaren och läkarna inför operationen.

Det gick bra. Pappa åkte hem på kvällen och jag blev kvar vid mamma. För det skulle ju bara vara en vanlig titthålsoperation och hon skulle bli tömd på lite vätska. Mer än så skulle det inte va. Hon hade tidigare blivit tömd på 2,5dl vätska. Det sista hon sa innan jag lämnade henne på sjukhuset var att hon längtade till morgondagen så hon kunde få bli tömd på vätska så hon skulle orka böja sig ner och orka fixa i sin trädgård inför sommarn.

  Fredagen kom och jag hade sovit hos vår morfar, som bor i Sollentuna, för jag fick inte sova på sjukhuset. Mamma skickade ett sms att hon va påväg ner till operation, klockan va runt 9 på fredagsmorgonen, så jag åt upp min frukost i lugn och ro och tog bussen till Karolinska.

Väl där fick jag sitta och vänta länge, dem sa att det skulle ta tid innan hon kom upp, runt 7,8 på kvällen. Ja men det gjorde ju inte mig något för jag hade ju datan med mig med filmer och så...

Vid 14.15 kom mammas läkare in och berättade att det hade blivit en större operation, dem hade fått öppna upp henne mer för att kunna ta bort blindtarmen. Det visade sig att hon fått en tumör på blindtarmen. Dem tyckte det va lika bra att ta den på en gång. Det var ju skönt tänkte jag. Men läkaren fortsatte att prata och sänkte tonen, sådär som man inte vill att dem skall göra, för då är det något jobbigt dem måste berätta. Vet inte varför jag kände så.. Varit med om det förr kanske?? Ja vet inte... Då kom det.

- Din mamma har en spridcancer i bukfettet, bukhinnan. Hon har hela magen full med cancer.

Och dem kunde såklart inte säga mer för vi var tvungna att vänta på alla provsvaren IGEN! Där satt jag....själv... ledsen, panikslagen.... Vad gör man? Vem ringer man? Hur berättar man det för pappa? Hur berättar man det för E och D att deras mamma fått elakartad cancer??? För morfar, mormor, hennes syster... ja hela släkten??? HUR???

Värsta dagen i mitt liv!

Efter att ha samlat lite krafter ringde jag runt till familjen och berättade. Morfar och hans fru kom till mig på sjukhuset, jätte skönt! Vi satt och pratade en stund sen åkte dem. Mamma ringde nerifrån uppvaket och berättade att de tömt henne på 3liter vätska, 3 LITER!! och hon lät rätt skämtsam, hon visste ju inget. Jag var samlad och lugn när jag pratade med henne. Konstig känsla. Jag gick ut och gick en sväng, pratade med familjen i mobilen nästan hela tiden. Kom tillbaka till sjukhuset då ringde mamma igen. Hon ville träffa mig och få sitt lypsyl:) Jag gick ner med skakiga ben. Pussade henne i pannan och vi pratade helt vanligt. Ja hon va ju lite hög och så.. :) Läkaren som operarade henne skulle komma och prata med mamma. Jag visste ju redan men jag ville att läkaren skulle berätta. När läkaren berättade allt blev mamma såklart jätte ledsen och vi grät i floder, och mamma undrade Hur fan jag kunde hålla mig...?? Jadu jag har ingen aning sa ja... Konstig känsla igen?! Efter en stund när vi fått gråta ut sa mamma:

- Ja jag skall iallafall börja springa så fort jag kan och Du du skall göra ett träningsschema till mig!!

Hon är en riktigt fajter mamma.:) 

Dagarna gick och vi flög hem till Visby lasarett på söndagen. Och äntligen fick hon flyga helikopter:) som hon tjatat!

Men hon fick ingen bra start på Gotlands vistelsen. Första natten på Visby lasarett va riktigt tuff för henne. Smärta, oro och ensamhet. Hon var jätte ledsen, så vi beslöt att inte låta henne sova en endaste natt ensam.

Idag är det tisdag den 26juni, hon kom till visby lasarett söndag den 17juni.
Hennes status idag är väl inge vidare. Hennes buk är fylld med vätska, hennes lungor fylls med vätska hela tiden vilket gör att hennes andning inte fungerar klokt. I eftermiddags tömde dem hennes lungor igen för tredje gången. Denna gång skulle dem till och med operera lungorna så det inte skall komma in mer vätska. Hon äter väldigt mycket morfin för smärtan. Hon får knappt i sig någe mat. Idag är en dålig dag. Igår va en bra dag då hon satt upp mycket och tog en promenad i korridoren.

Lite snurrigt kanske men det är för det har gått så fort!! Läskigt fort..

Hur tar man sig igenom en sådan här grej?? Hur gör man?? Vad gör man??

Kommer hon fixa en jobbig sjukdom till?? Hur länge orkar hon?? Varför kan

hon inte bara må bra?? Varför varför varför???

 

Karro

27 juni 2012 15:32

Hej!
Jag ramlade in på din blogg via Jennie Jakobsson. Men, oj... tårarna bara sprutar, det väckte många känslor, kände att jag lixom var tvungen att skriva en kommentar (även om du kanske inte vet vem jag är).
Föräldrar, de är odödliga och ska ju alltid finnas där... trodde iallafall jag.
Livet, är varken lätt eller rättvist..
Orkar, det gör man inte... bryter ihop gör man ofta... men... på något sätt tar man sig igenom det.
Bra att du orkar skriva iallafall, jag orkade varken prata eller blogga.
Mitt tips är att inte lägga allt för mycket energi på att leta information och alternativ - det finns miljarder tips på vad man ska och inte ska, vad som fungerar och inte fungarar vid cancer. Man hittar lixom alltid det man letar efter.
Använd tiden och energin till varandra!! Umgås, göra sånt som ni tycker är roligt - skratta tilsammans, gråt tillsammans. Och glöm inte att tala om vad ni betyder för varandra!
Jag önskar dig och din familj en saga med lyckligt slut! /Karro

http://blogg.tojlu.se

Veronica Nyström

28 juni 2012 11:31

Hej Karro! Tack för ditt stöd:) Vi försöker ta vara på varje sekund med mamma. Just nu finner vi energin genom att hitta alternativa vägar att gå. Så det tänker vi fortsätta med. För sagan kommer verkligen inte ta slut på väääldigt länge!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du är så saknad mamma                        Vill så gärna bara kunna ringa å prata med dej.... Vill berätta allt roligt som händer i mitt liv just nu. Du hade älskat en viss person som jag träffat:) Jag drömmer oft...

Vad menas det med att vara naken? Är det när man klär av sig naken på fyllan på en fest eller klär av sig när man skall duscha... Eller vad menas med att vara naken egentligen?? Det kan också vara när man visar sitt rätta jag. Och hur läs...

    God Jul fin mamma                 Farmor         ...

This is me   SIXX:AM- Skin ~~~ Paint yourself a picture of what you wish you look like Maybe then they just might feeling ounce of your pain Come in to focus step out of the shadows it´s a loosing battle There´s no need to be ashamed...

       Mammas 50årsdagstårta(kronans droghandels färger) & en mindre nöjd mamma i skidbacken ;)   Mamma iväg med sina vänninor i Sälen, tror jag. Och hon skulle ju alltid spexa till de! Pappa inviger växthuset.     Bas...